Det är sällan jag fylls av sådan beundran som när jag kommer hem till någon som har fönsterbrädorna fyllda av vackra blommor, allra helst pelargoner. Denna fantastiska växt som ger mig ett oerhört starkt habegär. Både mamma och mormor har de grönaste av fingrar. Det finns inte en centimeter ledig i mormors fönster, på varenda yta står det en pelargonplanta, och jag tycker att det är så fantastiskt fint.
Igår skickade mormor med mig 6 stycken pelargoner till min egen samling varav två har en sådan fin historia.
Den första är en rosa skönhet vid namn Anna. Den är döpt efter min morfars mamma som hade moderplantan i sin ägo och som mormor sedan har fått ärva. Nu står en stickling av Anna i mitt vardagsrumsfönster, är inte det otroligt så säg.
Något som kanske är ännu mer fantastiskt är att även denna planta står i mitt fönster.Det är en stickling tagen av en pelargon som min mormors farmor Amanda hade, den har även fått sitt namn efter henne såklart. När jag tänker på hur gammal den är så ryser jag nästan lite och tänker på en av mina favoritböcker, När tordyveln flyger i skymningen, av Maria Gripe. Där kan man läsa om en pelargon vid namn Selandria Egyptica som har flera hundra år på nacken och jag kan inte låta bli att tycka att det är så spännande. Jag är den femte generationen som får ha den här blomman i min ägo och jag känner mig hedrad.
För att knyta ihop säcken så får jag väl säga att jag önskar att mina fingar blir lite grönare för varje år, för vem vill inte vara som mormor!
Selandria Egyptica är ingalunda någon perlagon.