Logotyp

en annons för 15 år sedan

.
DSC_3276_shetlandsponny_minihäst

Min mamma och mina små hästar för några veckor sedan när äppelträden blommade i hagen. Sådant som gör en glad!

DSC_3299_shetlandsponny

Lilla Bell har varit vår i 15 år nu. Innan dess bodde hon hos en av mina bästa kompisars morföräldrar och jag var där och tog hand om henne så ofta jag bara kunde. En lördag fanns en annons i lokaltidningen ”Till salu: Vit shetlandsponny, 2000:-”
Mamma slog upp numret i telefonkatalogen, och visst var det lilla Bell som var till salu. Jag tittade vädjande på mamma och hon ringde och sa att vi var intresserade.  Jag, mamma och mina småsyskon satte oss i bilen för att åka och titta på henne tillsammans. Hela familjen blev förälskad i den där vita, lilla hästen. Det slutade med att vi promenerade med henne genom skogen till vårt stall och där har hon blivit sedan dess. Världens finaste lilla hästperson.
.
.

våruppdatering

.
DSC_3017_kopia2DSC_2916_kopia
DSC_2914_kopia

Oj vad tiden går. Den här bloggen är mer död än levande nu för tiden.
Våren har kommit långt här i vår del av Småland. Gullvivorna har blommat i vår trädgård sedan i slutet på mars och vitsipporna är nog inne på sina sista veckor.

Jag får så många frågor om hur det går med de nya hönsen, och det gör mig så glad! De växer och frodas. I förra veckan började tuppen Norman att gala. Han blev så överrumplad av sin nya kunskap att han gol 12 gånger på raken och såg lika förvånad ut varje gång. Jag skrattade så att jag kiknade.

Hur har ni det i er del av världen? Har ni vår?
All kärlek och hopp om en god lördag, eder Rebecca
.
.

Det värsta som kan hända en hönsfamilj

.

DSC_9391_brahma22
bild 3 (1)
DSC_8556_kopia
10377596_10152645049478876_4101928905610559670_n

I Söndags var nog den värsta dagen i mitt liv hittills. När jag gick ut till hönshuset på morgonen var där tyst. Jag kikade in genom luckan, och där låg de allesammans, alldeles stilla. Döda. Mården hade brutit sig in. Jag kan inte förklara sorgen. Mina älskade djur, mina barn. Jag satte mig på huk, plockade upp Hedvig. Hon var fortfarande varm, men alldeles stel. Jag borrade ner ansiktet i hennes vackra fjäderdräkt och grät. Gick ner till huset för att hämta Erik. Allt kändes så overkligt. Efter flera timmars grävande fick de vila i vår bokskog. Vi lade ner dem i graven i födelseordning och tårarna tog aldrig slut. Där låg de, med stängda ögon, som om de sov. Mina vackra vänner. Det var sista gången jag såg dem innan jorden täckte deras kroppar. och jag gråter fortfarande.

Kan inte äta deras ägg som ligger i kylen. Blir ledsen när det blir matrester över, och vet inte vart jag ska göra av dem.

Agda, Beata, Vera, Hedvig, Hans, Greta och Nils. Tack för att ni förgyllde mitt liv. Jag gjorde mitt bästa för att förgylla erat.

.
.

Web Analytics