Bröllopsfotot
.
Kärleksparet, Norman och Asta är oskiljaktiga. <3
.
.
<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/3562155/?claim=xgt6t9aw7ez”>Följ min blogg med Bloglovin</a>
Arkiv
våruppdatering
.
Oj vad tiden går. Den här bloggen är mer död än levande nu för tiden.
Våren har kommit långt här i vår del av Småland. Gullvivorna har blommat i vår trädgård sedan i slutet på mars och vitsipporna är nog inne på sina sista veckor.
Jag får så många frågor om hur det går med de nya hönsen, och det gör mig så glad! De växer och frodas. I förra veckan började tuppen Norman att gala. Han blev så överrumplad av sin nya kunskap att han gol 12 gånger på raken och såg lika förvånad ut varje gång. Jag skrattade så att jag kiknade.
Hur har ni det i er del av världen? Har ni vår?
All kärlek och hopp om en god lördag, eder Rebecca
.
.
lyckans ansikte
.
Jag skrev ju att jag hunnit med att uppfylla två av mina nyårslöften. Ett av dem kan ni skåda på bilden ovan. Det är så lycka ser ut <3
.
.
Det värsta som kan hända en hönsfamilj
.
I Söndags var nog den värsta dagen i mitt liv hittills. När jag gick ut till hönshuset på morgonen var där tyst. Jag kikade in genom luckan, och där låg de allesammans, alldeles stilla. Döda. Mården hade brutit sig in. Jag kan inte förklara sorgen. Mina älskade djur, mina barn. Jag satte mig på huk, plockade upp Hedvig. Hon var fortfarande varm, men alldeles stel. Jag borrade ner ansiktet i hennes vackra fjäderdräkt och grät. Gick ner till huset för att hämta Erik. Allt kändes så overkligt. Efter flera timmars grävande fick de vila i vår bokskog. Vi lade ner dem i graven i födelseordning och tårarna tog aldrig slut. Där låg de, med stängda ögon, som om de sov. Mina vackra vänner. Det var sista gången jag såg dem innan jorden täckte deras kroppar. och jag gråter fortfarande.
Kan inte äta deras ägg som ligger i kylen. Blir ledsen när det blir matrester över, och vet inte vart jag ska göra av dem.
Agda, Beata, Vera, Hedvig, Hans, Greta och Nils. Tack för att ni förgyllde mitt liv. Jag gjorde mitt bästa för att förgylla erat.
.
.
mina befjädrade vänner
.
Assar i våras
.
Senaste tiden har vi haft sådan extrem otur med våra höns. När kycklingarnas mamma Hedvig övergav dem sökte de närhet hos de andra hönsen. Framförallt hos tuppen Assar som var så fin med dem. Assar förstod dock inte riktigt när kycklingarna kröp in under honom, och det slutade med att han låg ihjäl en av dem.
och så för några veckor sedan fick vi avliva min älskade, älskade Assar. Han växte och blev för tung för sina ben. Jag hade sjukgymnastik med honom i princip varje dag, men till slut kunde han ändå knappt resa sig. Nackdelen med en så stor och tung hönsras, som jag inte hade räknat med. Jag saknar honom något enormt, aldrig har jag väl träffat en så social och snäll tupp.
Tyvärr tar inte eländet slut där. När jag kom hem från jobbet i förrgår så var det tomt i hönsgården vilket är väldigt ovanligt. De är alltid ute om dagarna. Jag gick upp till gården och såg en av kycklingarna (som är stora nu) ligga stilla inne bland buskarna. Död. Halsen var avhuggen, så jag antar att det är en iller som tagit sig in. Tack och lov att den inte fick fatt i allihop på en gång. Nu är hönsgården ytterligare säkrad, men jag sover oroligt om nätterna. Vill ett mårddjur ta sig in, så gör de det.
Fy vad jag gråtit över dessa höns den här sommaren. Men tacksam är jag ändå, över tiden jag får tillsammans med dem. För tusan vad de förgyller mitt liv, och jag gör mitt yttersta för att förgylla deras.
.
.