Arkiv

.

I tisdags i förra veckan blev vi fem personer till på vår gård! På exakt den 21:a dagen kläcktes ett gäng ljuvliga dunbollar under sin mamma Hedvig. Jag hade varit uppe i hönsgården åtskilliga gånger på den beräknade födelsedagen. Lyssnat och tjuvkikat. Inget ännu, trodde jag. Gick in och googlade: ”hur många dagar efter beräknat datum kan kycklingarna kläckas” var orolig att det inte skulle bli några barn. Jag gick upp till hönsgården igen och hörde Hedvig pocka, och så ett pip! Jag lyfte försiktigt på henne, och där! 1, 2, 3, 4… 5! Lyckan var gjord!

Nu i tisdags, när de var en vecka gamla bestämde de sig för att trilla ut ur hönshuset.  Det var så fint att få se dem alla i dagsljuset. Kolla in benen! Jag dör av gullighet!

och orolig för dem behöver jag då inte vara, för förutom sin mamma har de nämligen tre tanter och pappa Assar som skyddar och lär dem hur härligt det är att sandbada och vilka växter som är godast. Jag är så himla glad över min trevliga hönsflock. Jag har aldrig träffat så rara höns innan.
Här om dagen när en av de små blev lite rädd kröp den under Assar, och han bara accepterade det. Inte alls som man läser i böckerna om tuppar som hugger ihjäl de små. Puh!

Ni förstår att jag är en väldigt lycklig hönsuppföderska va?
.
.

.

Vilken helg det har varit. Här i sydöstra Småland har solen skinit konstant. Vid gårdagens lunchpromenad lade jag mig ner och vilade vid kanten av åkern. Där hade myrorna börjat röra sig utanför sin stack. Ett av de bästa vårtecknen jag vet. Jag låg där länge och begrundade deras arbete. När jag kom hem och tittade mig i spegeln var ansiktet helt täckt av fräknar. Lycka!

Bilderna här ovan är tagna strax innan klockan fem idag på eftermiddagen. Vilket ljus, det är så att man knappt vågar tro att det är sant. Hönorna och tuppen njuter i fulla drag, det är så härligt att se dem så alerta igen.

Jag hoppas så innerligt att ni har haft en lika fin helg som jag har. Kram och tack för era evigt fina ord.
.
.

.

Hösten övergick till vinter. Tumvantar på om kvällspromenaderna. Nu torkar inte tvätten ute på linan längre. Hej då krispiga lakan, vi ses till våren!
I början på veckan hängde min käraste upp adventsstjärnorna och bakade mjuk pepparkaka. Kanske hinner julstämningen smita in i min kropp lagom till julafton i år. Det ser lovande ut!

Hönsen förser oss med massor av ägg trots kylans intåg. Det tackar vi för när vi äter spenatsoppa till kvällsmat. Fina hönorna mina.

Trevlig helg mina vänner!
.
.

.
.

I våras flyttade som sagt ett gäng hönor in här hos oss på gården.
Jag valde rasen Brahma som är stor och lugn. Jag tänkte och övervägde jättenoga innan jag bestämde mig. Med både hund och katter så ville jag ha en stor ras som ingen ger sig på i första taget. Jag kunde inte valt bättre!

Efter en tids letande efter de perfekta hönorna åkte jag till min hembygds trakter och hämtade upp tre bruna damer, eller guldsvartbandade som det egentligen heter. De fick namnen Agda, Beata och Vera. Agda är högsta hönset och är mest sällskaplig av de alla.

Jag hade tidigt bestämt mig för att vi inte skulle ha en tupp. Men hux flux så bara var han där, i en annons på facebook, och jag blev störtförälskad. Vi åkte till en Öländsk by för att hämta hem honom. Han hette Lill-Pipen och hade blivit utmobbad av några lite yngre tuppar, trots att han var störst och vackrast. Kanske hade det med namnet att göra, en sådan stilig herre behövde såklart ett stiligt namn och döptes därmed om till Assar.
I ett värprede där på Öland låg en så vacker liten grå höna. Även där var det kärlek vid första ögonkastet och uppfödaren tyckte att det var självklart att hon skulle få följa med mig och Assar hem. Jisses så glad jag var. Den där lilla grå har kommit att bli min bästa värphöna. Hon fick namnet Hedvig, en bestämd dam som gärna ruvar i tid och otid. Till våren ska hon få kycklingar har jag tänkt.

och det är historien om min lilla hönsfamilj. Fråga gärna om ni undrar något!
.
.