Kategori: Om tassar & nosar

♥

Igår gick jag till sängs ganska krasslig, idag vaknade jag något piggare. Så skönt när det händer! Erik och Blanca hade varit uppe och promenerat redan klockan fem, jag valde att sova några timmar till på veckans enda lediga dag. Blanca gjorde mig sällskap efter promenaden.

Sen blev det frukost. Jag har testat en vegansk ost från Green Vie, utan palmolja och inte alls så plastig som vissa andra vegostar kan kännas. Dock inte så smakrik men helt ok ändå. Fungerade även bra att smälta för den som undrar.

Den sista färska, svenska gurkan för i år kan jag tro :/

Vid halv tio var vi färdiga för en tur till stan. Prydnadsäpplena såg så goda ut i höstkrispigheten, som marsipan!

Jag laddade upp med citrus i bilen.

Väl i stan tog vi en tur på Ikea, köpte ljus och reflexer. Det var egentligen det enda målet vi hade för dagen. Vi passade på att äta lunch där. Men det tog jag ingen bild på, jag satt mest och var chockad över hur mycket mat folk slängde. Vi kom precis när det var brunchbuffé och flera personer slängde oskalade ägg, tre fyra korvar var, köttbullar och hela glas med juice. Jag blir så ledsen, sådant fruktansvärt slöseri. Djur som har dött i onödan och människor som hungrar på andra ställen, att man inte skäms.

När vi var klara på Ikea bestämde vi oss för att promenera i stadsparken en sväng.

Där mötte vi Lilly och hennes matte Emma. Alltså hur kan man ha ett så litet, gulligt ansikte?

Mina favoriter Sara och Ella var också med <3  Så härligt när man möter sina vänner bara sådär utan att man planerat det!

Intill gamla kyrkogården ligger ett hus som renoveras så vackert och varsamt. Blir glad varje gång jag ser det.

Träffade en vaktkatt som inte var så bra på att vakta. Han ville mest gosa.

Resten av dagen har ägnats åt kortspel och fika. Framåt kvällningen promenerade vi till kyrkogården i vår by för att ägna tankarna åt dem som saknas oss och titta på ljusen som fortfarande brann på gravarna.
En bättre söndag i min bok.
.
.

.
Den här veckan har varit lite ledsam. Min äldsta tupp Norman blev sjuk och dog. Jag har ingen aning om vad som drabbade honom och vårdade efter bästa förmåga. Men det gick inte, och han somnade in av sig själv. Nu ligger han begravd under fläderbusken och både jag och hans flickor saknar honom enormt. Jag tröstar mig med att han nu är med sin käraste fru Asta igen.

Idag var det dags att storstäda hönshuset. Jag lockade ut mina små vänner med wienerbröd och kardemummabullar som blivit över på jobbet, ett mycket populärt inslag hos de befjädrade. Jag mockade, dammsög rent, sanerade mot kvalster och diskade matbehållarna. Sedan öppnade jag en bal kutterspån och bäddade rent. Ljuvligaste doften! Det är alltid så att jag får lust att sova där själv. Efter storstädningen gick jag in och gjorde te i väntan på mat.

Erik stod nämligen i köket och gjorde potatis och -purjolökssoppa. Gott!

Efter maten gick jag ut i trädgården igen. Den bjuder fortfarande på så mycket blomster och grönsaker.

Om ni följer mig på instagram så vet ni säkert att det föddes några småpipar här hemma i augusti. Såhär stora har de blivit nu! De ser ut som de kycklingar man ritade när man var liten, med jättestora fötter och spretande klor <3
De är bara två stycken och jag har inte några namn på dem ännu. Namngivningen får vänta tills jag vet om de är tuppar eller hönor.

Amos fick flytta in till de andra nu när Norman inte finns längre. Jag har länge sökt efter ett nytt hem till Amos då han och Norman ville ha ihjäl varandra. Det gjorde ont i själen att annonsera efter ett nytt hem åt honom för han är verkligen min älskling. Som väl var ville ingen ha honom. Nu är det han som får ta på sig rollen som försvarare av flocken.

På andra sidan gården satt Olof. Han är väldigt förtjust i att sitta på bilen och blicka ut över jaktmarkerna.

På kvällspromenaden kunde man plocka sig en bukett rödklöver.

När det började skymma lyste krassen upp på alla håll i trädgården. Ett fint avslut på en sorglig vecka.
.
.

.
Jag fick en extra fin påminnelse på facebook här om dagen, det var visst 6 år sedan jag träffade lilla Peggy för första gången. Kanske är det någon av er som minns att mina föräldrars granne hittade en ensam kattunge i industriområdet där hon jobbade? Ingen ville kännas vid den lilla katten och hon fick ett tillfälligt hem. Jag åkte till min hembygd för att fotografera henne så att vi kunde hitta ett permanent hem. Hon var en alldeles förvildad och skygg liten en som fräste konstant. Efter mycket kämpande och lockande vågade hon krypa fram och visa upp sig.

Så liten och smutsig <3 Jag lade ut bilden på min facebook och annonserade efter ett nytt hem, några var intresserade, men backade sedan så som det brukar vara. Efter några dagar fick jag reda på att det beslutats att hon skulle avlivas då hon inte kunde bo kvar i jourhemmet. Jag bestämde mig direkt för att åka och hämta henne och fortsätta söka efter ett nytt hem på egen hand.

Men ni känner ju mig, vem försökte jag lura? Den här bilden kom upp på sociala medier. Jag kallade henne då ”Greta-Beata-Peggy” och en av mina bästa vänner sa ”har hon tre namn nu? hon skulle ju inte få något så att du inte skulle fästa dig för mycket!” Haha!

Men oj vad glad jag är att lilla Peggy Sue fick bli en del av min familj, det hade varit så tråkigt utan henne.

Kanske minns ni också när hon försvann och var borta i 4 månader? Det inlägget finns HÄR.

Peggy är rolig och omtänksam, trots att hon är yngst i kattaskaran har hon varit mamma åt Elliot och Olof från dag ett. Dessutom är hon tuff och barsk. Hunden Blanca har en extrem respekt för henne. Tänk vilken lycka att få ha en så fin liten person vid sin sida. Tack för att jag fick dig i mitt liv Peggy! <3
.
.

.

Min mamma och mina små hästar för några veckor sedan när äppelträden blommade i hagen. Sådant som gör en glad!

Lilla Bell har varit vår i 15 år nu. Innan dess bodde hon hos en av mina bästa kompisars morföräldrar och jag var där och tog hand om henne så ofta jag bara kunde. En lördag fanns en annons i lokaltidningen ”Till salu: Vit shetlandsponny, 2000:-”
Mamma slog upp numret i telefonkatalogen, och visst var det lilla Bell som var till salu. Jag tittade vädjande på mamma och hon ringde och sa att vi var intresserade.  Jag, mamma och mina småsyskon satte oss i bilen för att åka och titta på henne tillsammans. Hela familjen blev förälskad i den där vita, lilla hästen. Det slutade med att vi promenerade med henne genom skogen till vårt stall och där har hon blivit sedan dess. Världens finaste lilla hästperson.
.
.

.

Kärleksparet, Norman och Asta är oskiljaktiga. <3
.
.

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/3562155/?claim=xgt6t9aw7ez”>Följ min blogg med Bloglovin</a>