Arkiv

.

Assar i våras
.

Senaste tiden har vi haft sådan extrem otur med våra höns. När kycklingarnas mamma Hedvig övergav dem sökte de närhet hos de andra hönsen. Framförallt hos tuppen Assar som var så fin med dem. Assar förstod dock inte riktigt när kycklingarna kröp in under honom, och det slutade med att han låg ihjäl en av dem.

och så för några veckor sedan fick vi avliva min älskade, älskade Assar. Han växte och blev för tung för sina ben. Jag hade sjukgymnastik med honom i princip varje dag, men till slut kunde han ändå knappt resa sig. Nackdelen med en så stor och tung hönsras, som jag inte hade räknat med. Jag saknar honom något enormt, aldrig har jag väl träffat en så social och snäll tupp.

Tyvärr tar inte eländet slut där. När jag kom hem från jobbet i förrgår så var det tomt i hönsgården vilket är väldigt ovanligt. De är alltid ute om dagarna. Jag gick upp till gården och såg en av kycklingarna (som är stora nu) ligga stilla inne bland buskarna. Död. Halsen var avhuggen, så jag antar att det är en iller som tagit sig in. Tack och lov att den inte fick fatt i allihop på en gång. Nu är hönsgården ytterligare säkrad, men jag sover oroligt om nätterna. Vill ett mårddjur ta sig in, så gör de det.

Fy vad jag gråtit över dessa höns den här sommaren. Men tacksam är jag ändå, över tiden jag får tillsammans med dem. För tusan vad de förgyller mitt liv, och jag gör mitt yttersta för att förgylla deras.
.
.

.

Vilken helg det har varit. Här i sydöstra Småland har solen skinit konstant. Vid gårdagens lunchpromenad lade jag mig ner och vilade vid kanten av åkern. Där hade myrorna börjat röra sig utanför sin stack. Ett av de bästa vårtecknen jag vet. Jag låg där länge och begrundade deras arbete. När jag kom hem och tittade mig i spegeln var ansiktet helt täckt av fräknar. Lycka!

Bilderna här ovan är tagna strax innan klockan fem idag på eftermiddagen. Vilket ljus, det är så att man knappt vågar tro att det är sant. Hönorna och tuppen njuter i fulla drag, det är så härligt att se dem så alerta igen.

Jag hoppas så innerligt att ni har haft en lika fin helg som jag har. Kram och tack för era evigt fina ord.
.
.

.
.

I våras flyttade som sagt ett gäng hönor in här hos oss på gården.
Jag valde rasen Brahma som är stor och lugn. Jag tänkte och övervägde jättenoga innan jag bestämde mig. Med både hund och katter så ville jag ha en stor ras som ingen ger sig på i första taget. Jag kunde inte valt bättre!

Efter en tids letande efter de perfekta hönorna åkte jag till min hembygds trakter och hämtade upp tre bruna damer, eller guldsvartbandade som det egentligen heter. De fick namnen Agda, Beata och Vera. Agda är högsta hönset och är mest sällskaplig av de alla.

Jag hade tidigt bestämt mig för att vi inte skulle ha en tupp. Men hux flux så bara var han där, i en annons på facebook, och jag blev störtförälskad. Vi åkte till en Öländsk by för att hämta hem honom. Han hette Lill-Pipen och hade blivit utmobbad av några lite yngre tuppar, trots att han var störst och vackrast. Kanske hade det med namnet att göra, en sådan stilig herre behövde såklart ett stiligt namn och döptes därmed om till Assar.
I ett värprede där på Öland låg en så vacker liten grå höna. Även där var det kärlek vid första ögonkastet och uppfödaren tyckte att det var självklart att hon skulle få följa med mig och Assar hem. Jisses så glad jag var. Den där lilla grå har kommit att bli min bästa värphöna. Hon fick namnet Hedvig, en bestämd dam som gärna ruvar i tid och otid. Till våren ska hon få kycklingar har jag tänkt.

och det är historien om min lilla hönsfamilj. Fråga gärna om ni undrar något!
.
.